Twilight

Livet är rätt jobbigt nu, mkt har hänt sedan julhelgen.

Just nu är jag och William sjuka, jag går på morfin för min hosta och han är på gång att få en ny öroninflammation. Han har fått operationstid den 17 februari för att få rör i öronen. Men med hans och min vanliga tur är han väl sjuk då så det får ställas in.

Jag och Mats har bestämt oss för att separera, därav min dåliga uppdatering här på bloggen. Hela livet är uppochner och ja vet ingenting. Jag har lovat att försöka en sista gång, men vet inte hur jag ska bära mig åt när hjärtat inte varit där på flera år... :(

Får se vem av oss som bor kvar i huset. Dröjer säkerligen runt året innan allt är klart. Så tills dess är det att försöka lappa ihop allt som gäller. Men jag tror ändå på fullaste allvar att vi är bättre ifrån varandra han och jag.
Vi har vuxit ifrån varandra helt enkelt. Eller hur ska jag säga, jag har vuxit men han är kvar på samma ställe. Ett förhållande fungerar bara om man har varsitt liv utanför förhållandet också, vilket Mats inte har.

Jag är inte den tjejen jag var när jag träffade Mats som 15-åring. 8 år har passerat och jag vill så mycket mer med mitt liv. Vi är inte rätt för varandra och det är vi nog rätt överens om, även om Mats säger att han älskar mig. Jag älskar honom med, jag har vuxit upp med honom så han är som en bror för mig. Lika viktig som mina tre andra bröder. Men mer är det tyvärr inte. Och det är jag jätte ledsen över att säga. Jag menar, ingen skaffar ju barn och hus om man tror att man ska separera. Det var väldigt illa att det kom just nu när vi precis köpt huset, men det blev liksom droppen. Jag har verkligen allt jag nånsin velat ha, jag är väldigt bortskämd på så sätt, men kärlek är något väldigt viktigt för mig. Jag måste ha det i mitt liv. Inte bara för min son, utan för den jag ska leva med i alla år framöver.

det finns mkt mer att säga och jag kan förklara mig i evigheter, men det känns rätt lönlöst. Livet är jätte jobbigt just nu med bråk och gråt om vartannat. Tack mina älskade vänner som finns där och stöttar. Ni betyder allt för mig. Therese, Zarah, Sandra, Emil.. Ni är guld värda och jag älskar er. Behöver er verkligen just nu.

Det är så mkt mer till historien, så om jag glömt något eller lämnat något ute mitt i mitt morfinrus här så känn er välkomna att fråga.

Imorgon blir det jobb som vanligt, och det känns skönt att ha någonstans att ta vägen där man vet att man har det bra när allt är jobbigt hemma. Emil och Carlos är underbara på jobbet och tar jämt hand om mig när jag mår dåligt. Vi är som de tre musketörerna vi tre. Ett underbart team. Ni betyder massor för mig.

Nu ska jag sova om sonen tillåter det. Hans alvedon har precis värkat så han är piggare än nånsin. Jobbigt.
jag får proppa i mig alvedon, mollipect, morfin och nässpray för att kunna gå till jobbet imorn. Men det är det värt.

God natt på er. Tveka inte att fråga om ni undrar nåt som sagt. Kramar